Ni har säkert hört historien. Det finns många varianter, ibland med en nunna, ibland med en munk, ibland kristen, ibland buddhistisk, men essensen är densamma, och den är värd att påminna sig om då och då.

En ung munk hade rest långt för att få träffa en berömd zenmästare. Det sades att mästaren bar visdom som inte gick att läsa sig till i några böcker. Munkens hjärta var fyllt av förväntan och hans huvud av frågor: ”Vad är upplysning? Hur når man den? Vad är meningen med livet?”

När han kom fram välkomnade mästaren honom vänligt och bjöd honom att slå sig ner. Munken var ivrig att berätta om allt han läst och om hur mycket han mediterade, för att visa att han var värdig sin mästare.

”Vill du ha lite te?” frågade mästaren.

Mästaren började hälla upp te i den unga munkens kopp. Koppen fylldes snabbt – men mästaren slutade inte hälla. Teet steg till kanten, passerade den och rann över på bordet. Det fortsatte droppa ner på golvet.

Förvånad utbrast munken:
”Mästare! Koppen är ju full! Det ryms inte mer!”

Mästaren tittade lugnt på honom och svarade:
”Precis. Du är som denna kopp – full av dina egna idéer, föreställningar och teorier om vad sanning är. Hur kan jag fylla dig med något nytt om du inte först tömmer koppen?”

Munkens ansikte mjuknade. I tystnaden som följde förstod han: för att verkligen kunna ta emot visdom måste han komma med ett öppet sinne – inte med färdiga svar.

Och där började hans verkliga väg.

Vad är essensen?

Vi kan inte ta emot ny insikt om vi redan tror att vi vet allt.
Ett huvud eller hjärta som är ”fullt” av förutfattade meningar, teorier, prestige, förväntningar eller behovet att ha rätt, lämnar inget utrymme för genuin förståelse.

För att kunna växa, lära och utveckla oss behöver vi därför:

• släppa taget om det vi tror att vi vet, helt enkelt tömma koppen
• komma med ett öppet sinne
• vara villiga att lyssna, känna och erfara

Det handlar om ödmjukhet och närvaro. Det handlar om nyfikenhet.
Att inte möta livet med ”jag vet redan”, utan med ”visa mig”.

Visst är vi många som kan känna igen oss, kanske speciellt från vår ungdom, när vi visste så mycket. Medan när vi är äldre så vet vi hur lite vi egentligen vet. 

Det handlar även om vår självbild. Ofta har vi bilden av oss själva – sån är jag. Punkt. Det är lätt att vara fast i en bild av hur man är, hur andra är, hur omvärlden är. Kanske är det så att våra fel är helt rätt, och våra rätt helt fel. Låt oss se nyanserna, vara nyfikna. Låt oss släppa taget om våra inre bilder av oss själva och omvärlden. Kanske är julen bästa tiden att öva, att möta släkten, omvärlden och sig själv med ett öppet sinne.

Att tömma koppen. Att släppa på det som varit. Och se vad som vill fyllas på just nu.