A woman’s story III – a reminder to slow-down
28 mar, 2026
klimakteriet - en påminnelse om att stanna upp

This is part of a series on women’s stories, experiences of menopause, and our reflections on what we are going through.

For me, it started with sleep. I suddenly began waking up in the middle of the night, during what we call the “wolf hour,” and couldn’t fall back asleep. I’ve always been a good sleeper, and in recent years I’ve made sleep a real priority and developed better bedtime routines. The problem wasn’t falling asleep, but waking up wide awake in the middle of the night and not being able to drift off again.

On top of that, I sometimes felt a sense of hopelessness for no clear reason. I became irritated with my husband and my children, and I noticed that I had become more sensitive to smells.

At first I didn’t think much about it. I didn’t connect it to perimenopause. Instead, I thought it was simply part of who I’ve always been – a person with big mood swings. I move easily from highs to lows. One moment I can feel euphoric, on top of the world, and the next I fall very low and feel like shit. Barely worthy of being loved.

For a long time my attitude has been: well, that’s just who I am. These emotional states will pass.

My husband had actually realised many years ago that my mood swings were connected to my menstrual cycle. When I found myself really low for a few days, sometimes up to a week each month, and then my period arrived, I began to see the pattern myself.

But the sleep was different. And the irritability. Suddenly I couldn’t stand certain smells that had never bothered me before. I also started experiencing pain in my lower back.

I shared this with my friends, and my best friend, one of the wisest people I know, said that I might need estrogen.

I saw a gynecologist and filled out a form listing all the symptoms I was experiencing, and there were quite a few. She prescribed estrogen, and after just a couple of nights I was sleeping through the night again.

It has changed my life in so many ways, and honestly I don’t know what I would do without it. I still wake up during the night sometimes, but I almost always fall back asleep.

In addition to the estrogen, I’ve started taking magnesium glycinate before bedtime, which has improved my sleep even further.

This has been an interesting journey, and I’ve made several lifestyle changes over the past few years. Besides prioritisng sleep, I strength train regularly, eat healthier, and have cut down on wine, especially red wine, since my body seems to react negatively to it.

Recently I’ve also started meditating in the mornings and doing more inner work. It may sound a bit woo-woo, but learning to listen to my body and tune inward has been a real game changer for me.

At first I saw menopause as something negative. And it can be, when you feel worse and notice it in your mood, your body, and your sleep. But thanks to hormone therapy, better balance in my life, and the lifestyle changes I’ve made, I’ve managed to turn it into something positive.

Overall, I actually feel much better today than I did five years ago.

For me, menopause didn’t just become a challenge – it also became a reminder to slow down, listen to my body, and truly start taking care of myself.

På svenska:

För mig började det med sömnen. Jag vaknade helt plötsligt på nätterna, i vargtimmen, och kunde inte somna om. Jag har alltid haft bra sömn och de senaste åren har jag dessutom prioriterat den och skaffat mig bättre sovrutiner. Problemet var alltså inte att jag hade svårt att somna, utan att jag vaknade pigg mitt i natten och inte kunde somna om.

Utöver det kunde jag känna en hopplöshet utan någon tydlig anledning. Jag blev irriterad på min man och mina barn och märkte att jag blivit mer doftkänslig.

Till en början tänkte jag inte så mycket på det. Jag kopplade det inte till förklimakteriet utan mer till att jag alltid har varit en person med stora humörsvängningar. Jag går lätt från högt till lågt. Ena stunden kan jag känna mig euforisk, on top of the world, för att i nästa stund falla långt ner och känna mig som skit. Knappt värd att älska.

För mig har det länge varit: ja ja, det är sån jag är. Alla dessa känslotillstånd går över.

Min man förstod förstod för många år sedan att mina humörsvängningar var kopplade till min menscykel. När jag befann mig under isen några dagar, ibland upp till en vecka varje månad, och sedan fick mens började jag själv se ett tydligare mönster.

Men det här med sömnen var annorlunda. Och irritationen. Att jag plötsligt inte stod ut med vissa dofter som jag tidigare inte reagerat på. Plus smärta i ländryggen.

Jag delade detta med mina vänner och min bästa vän, en av de klokaste personerna jag känner, sa att jag nog behövde östrogen.

Jag träffade en gynekolog och fick fylla i ett formulär med alla symptom jag upplevde, och det blev en hel del. Hon skrev ut östrogen till mig och redan efter ett par nätter sov jag hela natten.

Det har förändrat mitt liv på så många plan och jag vet faktiskt inte vad jag skulle göra utan det. Det händer fortfarande att jag vaknar på nätterna, men jag somnar nästan alltid om.

Utöver östrogenet har jag börjat ta magnesiumglycinat innan sängdags och det har förbättrat min sömn ytterligare.

Det här har varit en intressant resa och jag har gjort flera livsstilsförändringar de senaste åren. Förutom att prioritera sömn styrketränar jag regelbundet, äter nyttigare och har dragit ner på vin, särskilt rödvin eftersom min kropp verkar reagera negativt på det.

Den senaste tiden har jag också börjat meditera på morgonen och jobba mer med mig själv. Det kanske låter flummigt, men att börja lyssna på kroppen och lyssna inåt har varit en riktig gamechanger för mig.

Till en början såg jag klimakteriet som något negativt. Och det är det ju när man mår sämre och känner av det i humöret, i kroppen och i sömnen. Men tack vare hormontillskott, bättre balans i livet och de livsstilsförändringar jag har gjort har jag lyckats vända det till något positivt.

På det stora hela mår jag faktiskt mycket bättre idag än vad jag gjorde för fem år sedan.

För mig blev klimakteriet inte bara en utmaning utan också en påminnelse om att stanna upp, lyssna på kroppen och börja ta hand om mig själv på riktigt.

 

0 Comments

Submit a Comment

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *